...och kommer aldrig igen.

Tidigare så dissade jag Nicke för hans osmakliga sätt att uttala Avatar. Eivatar. Klingar lika skönt som en cirkus utan clowner.

Idag fick jag däremot bita i det sura äpplet. Uppenbarligen kan jag inte säga Paris Hilton, utan säger Peris Hilton. Nicke hade t.o.m fångat det på band.

Egentligen är det fel att jag överhuvudtaget dissade Nicke. Jag är nämligen en expert på att uttrycka mig mycket plumpt.

T.ex trodde jag länge att det heter Maldividerna istället för Maldiverna och så kan jag varken säga pyjamas eller teater

Det blir p'jamas och tjaater. Tack till både min fru och Jukka som uppmärksammat detta faktum fler än en gång, färre än hundra.

Men det absolut värsta jag ställt till med åtminstone i mitt eget tycke är när jag och en kompis såg på en fotismatch. Länge satt jag tyst och funderade. Försökte på egen hand komma till en trolig slutsats men misslyckades. När jag nått återvändsgränd efter återvändsgränd frågade jag till slut:

- Spelas den här matchen nära ekvatorn med tanke på att skuggorna är nästan osynliga?
- Det är strålkastare....du skämtar väl
- Va? Jo, eh, absolut, hehe...

Sen var det tyst en lång stund...

- Herregud, du skämtar inte!

Förlåt Nicke för dissningen.

Såg härom veckan filmen The Road och i den var en central punkt glöden. Att aldrig tappa glöden.

Lyssnar just nu på Anne Hietanens intervju med författaren James Ellroy och kan bara konstatera:

Här har vi en man som verkligen tappat allt. Glöden, gnistan, tändstiftet.

Hur orkar nån vara så anti allt? Det måste ju ta oerhört mycket energi att inte tycka om någonting och fullkomligt stänga ut sig från omvärlden.

Han berättar bl.a att han inte läser tidningar, ser på teve eller läser böcker

Det enda jag gillar med James Ellroy nuförtiden är att han låter som skådespelaren Paul Giamatti

...vinnare!

Mami skrev:
tror mej ha sett den nånstans, gissar på Kalle & Hobbe. Tänkte först Prickly City men näe, håller fast vid Kalle

Kontakta Janne eller Anne. Vem du hellre vill dejta!
(Du behöver inte vara orolig ifall de verkar vara förvånade. Båda har nämligen läst Neil Strauss bok spelet och spelar svårfångade).

...har det där lilla extra som vi inte förmår åstadkomma. Igen ett praktexempel på den finska avundsjukan, vårt lillebrorskomplex. Vi drömmer, svenskarna agerar


Faksimil ur Aftonbladet

Sedan mina tidiga tonår har jag levt i ett symbiotiskt förhållande med snoozeknappen. Jag är mycket förtjust i tanken om "bara en liten stund till".

När jag var yngre hände det sig ofta på helgerna att jag satte väckarklockan att ringa på 08.30 bara för att vakna och kunna konstatera:

Yes! jag får sova en stund till.

Mitt snoozerekord ligger på dryga timmen och nu snackar vi inte helg utan vardag när jobbet kallar.

Men när jag nu har två barn och fru så uppskattas inte mitt snoozande särledes mycket. På kvällarna strax innan vi lägger oss brukar min fru säga

- Älskling, kan du snälla låta bli att snooza i morgon bitti och stiga upp direkt väckarklockan ringer?
- Självklart, gumman.

Men varje morgon när klockan ringer...vad händer...jag snoozar. Jag vet att det är respektlöst, men det är så skönt. Även om samvetet lider. Men brukar man inte säga att ett gott samvete är det samma som dåligt minne?

En vecka hemma med barnen är slut. Frun är hemma igen. Kom visserligen en dag för sent. Hon insjuknade och missade flyget, men mår bättre nu.

Märkligt att våra Thailandresor alltid slutar med sjukhusbesök. Alla utom ett för min del.

Det började med att jag opererades för många år sedan, sen blev det virusattacker och nu senast bakterier.

Men nu tillbaka på jobb. Roligt. Det är alltid lika kul att träffa kollegorna. Vi börjar med Nicke

Nicke kan inte säga A-vatar. Nicke säger Eivatar. Deit heir steir meig nåt så eitroligt. Så kan man bara inte säga.

Sen övergår vi till Jukka. Vårt återseende började med en video han visade för mig. Den var rolig. Vi skrattade och omfamnade varandra en stund. Tjöt av lycka. Sen blev det pinsamt och vi återgick till våra respektive sysslor

Här är Jukkas videolänk för dagen

Tyvärr går den inte att bädda in så du får följa länken. Jag lovar, det lönar sig

Natalie Portman rap

Börjar kunna FIFA07 vid det här laget...



Jag vet...

Jag är just nu inne i en RATM fas. Kan lyssna på Rage Against The Machine i timmar. Men helst live. RATM är ett av få band så låter bättre live än på skiva.

Jag bryr mig inte alls om budskapet i låtarna. Det går mig helt förbi. På gott eller ont beroende på vilken sida av ankdammen du står på.

Det är den råa energin i låtarna som fångar mig. En energi som precis som Chuck Norris roundhousekickar dig direkt tillbaka till förra veckans torsdag när du stod i butiken och gräla med din tjej ifall ni ska äta korv eller kyckling.

Samma energi som RATM såväl lyckas förmedla finner jag konstigt nog också i en dikt. Diktaren heter Larry Silván och det var min kompis Anttu som i högstadiet introducerade mig till hans verk.

Precis som med RATMs budskap bryr jag mig heller inte så mycket om vad dikten egentligen vill säga. Kanske lite paradoxalt, men den har en tendens att stanna kvar hos mig en stund. Fylla mig med kraft.

Larry Silván var en ekenäsbo som i slutet på 70-talet gav ut en diktsamling. Som 21-åring tog han livet av sig

Läs, njut eller avsky.

Jag är inte medborgare av Finland
Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle
Finland och alla
länder i världen kan dra åt helvete
jag är
universums barn, solnedgångens barn
jag står ensam och ser
min generation gå vilse i en
vansinnig labyrint av maskiner och bestämmelser
jag ser
min skog utplånas av
en gata som hela tiden blir
allt bredare och allt längre
av
en stad som luktar skit
av
röda gräsklippare som är
den nya kulturens pionjärer
Den estetiska skönheten framhävs genom att
utrota alla djur
Kultur innebär att
skratta ut min generation
och spärra in den på dårhus

Larry Silván (1977)